Danmarks OS-historik gick bättre och mer nämnvärt i Rio respektive Tokyo jämfört med mellanåren på 1900-talets andra hälft trots att man inte når medaljrekordet från London 1948.
Vi vet att det cykelvänliga landet hade producerat fler elitsatsande idrottare på två hjul per kvadratkilometer än någon annan nation i kvoteringssystemet, åtta av de total 29 medaljer vunnet av danska cyklister är av den ädlaste valören, fem av dem spelades på en velodrom och den allra mest kända av alla insatser gick till Dan Frost på poängloppet i Sydkoreas största stad anno 1988, seglarna stod för hela tretton OS-guld på repertoaren om inte en lokal sportjournalist på Danmarks Radio tyckte att herrlaget i rodd som bestod av Thomas Poulsen, Eskild Ebbesen, Viktor Feddersen och Niels Henriksen fyllde tidningsrubrikerna efter guldrushen i Atlanta 1996.
Lagsporter hade länge varit en minutiös svaghet när ens tränare vände blickarna på den taktiska tavlan, damlandslaget i handboll vände från underläge till braksuccé med tre raka guld vid millennieskiftet, en dopingskandal efter sommarspelen i Aten fick se en dansk kulstötare retroaktivt ta hem silvret på begäran av IOK: s ledning och antalet deltagare dubblades på de tre senaste turneringarna vilket inte stoppar Pernille Blume respektive Mikkel Hansen från att fullfölja drömmarna om att stå högst upp på podiet för åtta år sedan i Rio.
I år fick Danmarks Olympiska Kommitté skicka sex stycken kanotister, lika i antalet cyklister och bästa exemplet herrlandslaget i handboll eftersom de ville förstöra den kungsblåa dominansen i världsrankingen och spelaren som fansen i röda tröjor ville dra nytta av är målvakten Niklas Landin; han är i särklass den bäste både från öppet spel och vid straffpunkten med sina makalösa räddningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar