Ja, det här med finsk sisu på låt oss säga fyra hjul, ett par skidor eller löparskor är värt en förmögenhet, kanske kan kända namn som Grönholm, Mäkinen, Kankkunen, Salonen eller Häkkinen genom åren ristats på sportbilagorna i kvällsbladet Ilta-Sanomat efter triumferna vid garageportarna, på vintrarna är backhopparna, längdåkarna och hockeyspelarna de riktigt stora hjältarna med antalet VM-guld man skördat i medaljhistoriken och vad det gäller Sommar-OS är det en annan berättelse.
Som bäst för hundra år sedan placerade Finland på en andraplats i medaljligan efter att man vann fjorton guldmedaljer, tretton silver och tio brons med utövare som Paavo Nurmi, Albin Stenroos, Eero Lehtonen och Jonni Myyrä för att nämna några i friidrottens nostalgiska loggbok, näst flest guld genom deras magnifika OS-historia gick till de urstarka männen i grekisk-romersk brottning med 26 stycken och 1952 är värdskapet i Helsingfors ett faktum när Suomen Olympiakomitea skickade ut 258 direktkvalificerade utövare, här fick kanotisterna svara med fyra guld och ett silver oavsett längd i plant vatten om inte antalet bronsmedaljer dubblades enligt registret och framgångarna radades upp med minst tre eller fyra guld i programmet eftersom deras senaste bästa Sommarolympiad spelades i Los Angeles 1984 då Arto Härkönen respektive Juha Tiainen slog till i kastgrenarna ungefär samtidigt som roddaren Pertti Karppinens seger i herrarnas singelsculler.
Fram mot Seoul 1988 och längre fram i tidevarvet hade medaljläget stagnerat trots större fokus på bågskytte eller simning, med andra ord fyllde Heli Rantanen kvällstidningarnas löpsedlar efter att ha vunnit guldet i damernas spjut på friidrottsarenan i Atlanta anno 1996 och drygt fyra år senare fullföljde en annan utövare favoritskapet på tavlan nämligen en kulstötare i form av Arsi Harju; hettan i Aten gjorde att de två silvermedaljerna räckte inte till att rå på deras nordiska grannar i medaljligan men trendbrottet bröts bara för tillfället med guld på damernas lerduveskytte i Beijing 2008.
Kort efter det försenade Sommarolympiaden i Tokyo respektive Finska Lejonens efterlängtade guldmedalj i den senaste Vinterolympiaden skall jag följa ett par idrottare som vill bryta trenden med att aldrig fullfölja ett OS utan guldmedaljen runt kragen, det blir så om inte något problematiskt skulle inträffa på arenan och jag ville verkligen hålla ögonen vidöppet på den lovande stavhopperskan Wilma Murto respektive släggkastaren Silja Kosonen med nöjet å sin sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar