För första gången hade ChampCar-serien äntrat Europeisk mark efter sådär tre år av planeringar satta av Gerhard Schröders regering genom just mötet med CART: s vice ordförande Kirk Russell inklusive de fem toppteamens olika stallchefer (Bruce McCaw, Roger Penske, Barry Green, Carl Haas & Chip Ganassi) och German 500 på Eurospeedway Lausitz lades till i 2001 års kalendarium efter föregående säsongens näst sista deltävling på Surfers Paradise, datumet i fråga spikades i mitten av september, rättade sagt några dagar efter eldsvådan som tvillingtornens betongmurar såg ut att fällas till grunden.
Michael Andretti tävlandes för Barry Greens stall fast i telekomjätten Motorolas färger fick stanna hemma i Nazareth, Pennsylvania efter att hans Business Class-flyg till Berlin ställdes in av säkerhetsskäl men bokat en privatjet till Dresden och landat där under fredagseftermiddagen, p.g.a. väderkaos med hällregn nästan hela tävlingshelgen, därmed så fick man ställa upp startfältet i mästerskapsordning med tabellettan Gil de Ferran som Polesitter, värmlänningen Kenny Bräck sitter strax bredvid brasilianaren i första startled följt av Helio Castroneves, Michael Andretti och Scott Dixon.
Racet kördes i 350 miles eller 500 kilometer enligt schema, antalet varv på grafiken är 154 stycken och jag som nioåring hejade på Kenny i Team Rahal-kärran med Fordmotor under huven eftersom han klassades som förhandsfavorit till att lyfta hem bucklan som gick under namnet "Vanderbilt Cup", bortsett från vår egen svensk i bil nummer åtta hade Patrick Carpentier pekats ut som potentiell utmanare till segern tillsammans med Mo Nunn Racings förarpar Tony Kanaan och Alex Zanardi men det ofattbara skulle hända med tolv varv kvar till målflagg, efter en sista stänkare i depåmuren fick producenterna från tyska TV-kanalen ARD vända blickarna mot Kenny Bräck och dryga fem sekunder senare har katastrofen precis inträffat; Zanardi trampade på gasen alltför tidigt enligt utsago och det berodde ju på att han glömde bort justering av turbotrycket eller liknande, bakvagnen vinglade i depåutfarten och gled mitt på banan tills han blev träffad i hög fart av Alex Tagliani i den andra Player's Forsythe-bilen, jag var jättechockad den dagen när jag satt på TV-soffan och blickat hela racet på Eurosport med mamma och hemläxorna vid min sida.
Säkerhetsbilen kallades ut med omedelbar verkan när det medicinska teamet med just en djupt orolig Dr. Stephen Olvey på rodret ryckte ut för att hjälpa den tvåfaldige mästaren som segnade i sittbrunnen på den vinröda överlevnadscellen, efter att målflaggan delades ut av Jim Swintal i startkuren hade segraren Kenny Bräck tillsammans med lagkompisen tillika forne rumskamraten på Tekniska Högskolan Max Papis och Patrick Carpentier lagt champagneflaskan åt sidan på podiet kring det som hände med Zanardi när han transporterades via ambulanshelikopter till universitetssjukhuset Marzahn i Berlin, samtidigt som Juan Pablo Montoya vann Italiens Grand Prix den årgången fick andra gamla Formel 1-stjärnor som Johnny Herbert säga att han överlevde olyckan med råge i och med att han förlorade båda benen; Zanardis största rival mellan 1996 och '98 Mark Blundell dryga ett år senare uttryckte att dueller på korta ovaler eller Superspeedways kändes otroligt farligt även om engelsmannen vägrade att återvända till den amerikanska formelbilsracingen p.g.a. just olyckan i ovalen på tysk mark.
https://en.wikipedia.org/wiki/2001_American_Memorial
Här är hela racet som sändes på SVT1 med Jan Svanlund på kommentatorsbåset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar