Med drygt en månad kvar till bilracingens stora klassiker Repco 1000 som körs på Mount Panorama kommer jag utföra en snabb återblick till vad som egentligen hände för exakt tjugo år sedan på solnedgången vid Australiens mest kända berg- och dalbana bland standardvagnsförare, här kan jag i minsta lilla detalj skriva öppet om Super Pole shootout från Bathurst anno 2003.
För första gången sedan 1998 fick man ha bara nio bilar till start i denna sjukt spännande kvalpass efter att Larry Perkins kraschat sin Holden VY Commodore på lördagsmorgonens fria träningspass och förste man att påbörja kvalformatet var Steven Johnson i en Ford BA Falcon målad i Shell Helix färger, han är ju en av få förare som använder vänsterfoten på bromspedalen som en formelbil ungefär men ville rotera ena hälen på ett eller två ställen i viktiga partier som Reid Park eller Forrest Elbow för att parera bilen i rätt riktning och hans varv borde räcka långt upp i listan.
En annan Ford på banan fast med en annan nyans, ni vet den gula Betta Electrical-sponsrade kärran med Paul Radisich bakom ratten och nyzeeländaren som bytte stall efter fyra säsonger med DJR kände sig hängiven när han gick nästan två tiondelar fortare än Johnson på första sektorn, en sak som de flesta V8 Supercar-fanatiker hade glömt var ju att Roland Dane från Triple 8 Engineering i Storbritannien köpte upp John Briggs Motorsport från och med genrepet på Sandown snart en månad innan höjdaren på allfarvägarna i landskapet New South Wales, efter störtloppet så tappade Radisich ett par tiondelar samtidigt som TV-analytikern i studion Neil Crompton hörde att han frivarvade motorn vid nedväxling på The Chase och därmed tappar mycket mark med en kurva kvar av Super Pole-varvet.
Näst på tur är veteranen Jim Richards som är på väg mot sin 32: a start på klassikern över tusen kilometer, med hela sju segrar på kontot fick han styra bilen som tusan och där har ni svaret, fyra tiondelar att gå på gentemot Steven Johnson; fansen uppe på campingen mellan McPhillamy Park och Skyline tutar med signalhornen och vet att passets snabbaste varv är snart på gång, HRT-bilen sitter klistrad på marken utan några tecken på hjulspinn från bakvagnen och roterar styrningen till en korrekt vinkel nedför Forrest Elbow med en spikrak skjuts genom Conrod Straight, efter en bra sista sektor kunde grafiken säga att han slår Johnson med stor marginal och ska sitta kvar i ledarsoffan de närmaste minuterna.
Därefter kommer Craig Lowndes in i handlingen ombord sin gråsvarta fabriks-Ford, ur min synvinkel hade den trefaldige mästerskapsvinnaren tillika 1996 års vinnare jättestrul med fästet och det sägs att framvagnen inte biter på de långsamma kurvorna medan bakvagnen vinglar uppför Griffin's Bend, nere i Forrest Elbow så gnisslade bakbromsarna med en liten hint av understyrning på utgången av kurvan men ändå fortsatt bakom Richards trots att han tog ner försprånget en aning och glider i mål som provisorisk tvåa.
Garth Tander i den kritvita Garry Rogers Motorsport-trimmade Commodoren ville ha minst tredje startplacering i sikte med en trevande start på kvalvarvet, tre tiondelar bakom Richards kändes ganska mycket ska jag komma ihåg och på ingången mot Reid Park så korrigerade han bakvagnen, en bit efter det hittade mannen från Fremantle extra grepp i framdäcken med att använda tvåans växel mycket tidigare för att rotera framvagnen genom Forrest Elbow och kanske bättra på tidsmässigt, kort och gott så klarade han av en andraplats precis före Lowndes.
Mästerskapsledaren Marcos Ambrose i Stone Brothers Racing-bilen har uppdraget att slå dagens snabbaste tid med en mycket aggressivare inställning på hjulupphängningssystemet som exempelvis mjukare fjädrar fram och en styvare krängningshämmare baktill, han brukar ju åka fort som tusan men målet att ta hem sin första Pole position på den 6.2 kilometer långa slingan sedan debuten 2001 ligger långt ifrån alla förväntningar och även där fick han förlora mycket på Richards enligt grafik.
Utanför bild fick John Bowe spräcka 2:08-barriären med en iögonfallande kvalvarv framför spelande ägaren Brad Jones som mottog stora applåder från sina anställda och regerande mästaren Mark Skaife ville förstås lägga plattan i mattan och direktväxla à la Ayrton Senna med den H-mönstrade växelspaken ombord sin röda fabriks-Holden, han förlorade otroligt mycket tid på både första och andra sektorn och troligen var kalla däck en rättfärdig orsak till varför han placerade sig långt bak i listan, ja en sjundeplats minst efter passets slut.
Kmart Dealer Teams viktigaste kugge och rubrikernas man från fjolåret Greg Murphy har äran att revanschera sig på bästa möjliga vis efter det som hände tolv månader tidigare med bensinspillet som kostade honom fem straffminuter, med visiret nere för att undvika bländning från den lågstående solen kunde Greg bara lyfta på gasen uppför Sulman Park, gagnade fyra tiondelar på John Bowe i bansträckningens första tredjedel och fortsätter att ge fjäderbenen på sin Holden mer stress i störtloppet innan han klämde ytterligare tre tiondelar på mannen som gav Craig Lowndes en match på slutvarven 1994, motorn skallrade på varvstoppet innan ett djupt tryck på bromspedalen och framför 37 600 åskådare fick den nyzeeländske fixstjärnan sätta historiens kanske bästa kvalrekord genom alla tider, klockan stannade på 2:06.859 och fansen applåderade vilt på huvudläktaren, vilken prestation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar