Seriens tolfte avsnitt utspelar sig på de Olympiska Spelens födelseort Aten i den varma grekiska sommaren 2004 och jag ville prata om finalen i damernas barr som etsades ur min bild som tolvåring klistrad framför TV-skärmen.
Vem kunde ha trott att resten av Europa ville ha minst en gymnast till antingen VM- eller OS-guld på repertoaren samtidigt som Sveriges egen Veronica Wagners resa tog slut redan i gruppspelet, när debatten kring svenskt deltagande i barr nuförtiden hänger i vågskålen är det nog så att uttagningen kommer ske på rätt plats vid rätt tillfälle eftersom Nathalie Westlund eller varför inte Jennifer Williams kan med största sannolikhet hamna i duell med världsstjärnan Kaylia Nemour om VM-guldet i höst och nu kommer jag återvända till jätteknallen inuti den luftkonditionerade anläggningen för över 20 år sedan.
Söndagen 22 augusti 2004 var mångt och mycket en historisk dag för fransk gymnastik, landslagets tekniska team insåg att redskapets obestridda drottning vars dominans tog slut efter att startvärdet nedgraderades med så mycket som en tiondel, knappt tio minuter från slutet kliver Émilie Le Pennec fram på brädan, den då unga fransyskan skuttade till en "Arabian flick" med en sträckt Stalder, voltar ett helt varv och utför en Kovacs, sedan länkade hon övningens kanske svåraste trick, likt det vi såg från Igor Cassina i herrarnas räck och rundar med ännu en full vändning genom ett halvt Maloney till en van Leeuwen och avslutar med två vändor till en jättefin Telemarkslandning, ja och fansen stod och applåderade på läktarna medan journalisterna på kommentatorsbåset tycker att Émilie var värt öknamnet "Världens elegantaste räckstångsarbetare" och sedan kom nästa besked, länkvärdet plus höga poäng i de tekniska elementen räckte till en historisk OS-guld och jag som sjätteklassare tänkte säga "Vilken prestation! ".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar